Nana Martine: "Varför händer det så lätt för dig, och inte för mig?"

Käraste vän

Jag tillägnar all min kärlek till dig, till oss två och till den vackraste lilla potatisen i din mage. Det här är mitt brev till dig.

Du blev gravid med en gång i ert naturliga babyprojekt. Jag försöker fortfarande hitta mig själv, så som jag var för två år sedan när jag slutade med p-piller. Jag vet inte vart jag, bekymmerslös och fri, tog vägen.

Du skrev dina glada nyheter till mig på sista dagen av min och min pojkväns välbehövliga semester i stugan. Vi var långt borta från jobbet och allt med fertilitetsbehandlingen, och därför blev jag extra påverkad. Jag var oförberedd, och chocken träffade mig blixtsnabbt. Efter några dagar då jag stundvis kände av mitt gamla, sorglösa och fria sinne pre-fertilitetsbehandling, var jag tillbaka på botten. Botten har jag slagit i så många gånger tidigare under min nästan tvååriga fertilitetsresa.

Jag stirrade på meddelandet som du så eftertänksamt hade valt att skriva, säkert med ångest i fingrarna, i ditt bästa försök att komma med en nyhet som du förmodligen visste att jag skulle ha svårt att "svälja". Tårarna vällde fram i mitt vårfriska och vindpinade ansikte när jag kikade ut genom fönstret på de vackra klipporna i Nordsjön och den blå himlen. Ut på friheten och livet i sin allra bästa skrud, medan tankar som:

Jag sände ett uppriktigt, ärligt och kärleksfullt; "Grattis, det är ju fantastiskt" tillbaka till dig och gick hem med fler tårar än jag trodde att man kunde innehålla och utan ord. I 2,5 timmar funderade jag på hur jag kunde fortsätta vår vänskap när dina fantastiska nyheter påminde mig om min pågående och största sorg.

Svaret kom till mig efter en mycket kort tid, och bland de mycket svåra, sorgsna känslorna kände jag den största kärleken till dig och det lilla spirande livet i magen. Jag ville att du skulle vara där med mig när jag var som mest skamsen och sårbar. Samtidigt ville jag, som en struts, sticka huvudet i sanden och aldrig titta upp igen. Livets kontraster, så obarmhärtiga. I Martinus "Livets bok", står det: "Endast genom vår kunskap om mörker kan vi känna igen ljuset, och endast i vår kunskap om ljuset kan känna igen mörkret (...)"

När vi kom hem från Nordsjön satte jag mig i bilen och körde mot Århus. Hela vägen dit tänkte jag vända tillbaka tills jag plötsligt stannade framför din lägenhet. När du kramade mig flödade ett hav av intensiva känslor genom min kropp – kärlek och sorg tog störst plats.

Sen stod vi där, mitt på gatan och grät. Av lycka och sorg. Visserligen grät jag inte, kanske som väntat, bara av sorg för min egen skull – jag grät också glada tårar över tanken att en fin liten varelse snart skulle berika båda våra liv.

Helt plötsligt visste jag att förlusten av en sådan värdefull vänskap under inga omständigheter fick bli ett pris jag skulle betala för att vara i fertilitetsbehandling. Jag har redan betalat priset för oönskad barnlöshet i form av alla mina besparingar, en del av mig själv, ett psykiskt tillstånd som under mycket lång tid har varit under en press som jag aldrig har upplevt tidigare.

Jag förstår den naturliga viljan att dra sig tillbaka från flickvänner och bekanta som har barn. Jag förstår varför många skulle vilja skydda sig mot så många hinder som möjligt på "vägen" för att få det barn som storken ännu inte har hittat. Men nu, mer än någonsin tidigare, har värdet av en god och nära vänskap, modet att vara ärlig och autentisk och dela alla aspekter av sin mänsklighet – visat sig vara viktigt.

Nietzsche säger att "det som inte dödar oss gör oss starkare", och vissa dagar låter denna mening mer ihålig än något annat. Men jag vet nu att mina sorgsna känslor är ett uttryck för vad som är viktigt i mitt liv – nämligen att skapa den familj jag aldrig hade själv, och i mitt mest ansträngande försök att genomleva och överleva denna "kris" måste jag tro att livets plågor i slutändan gör mig, om inte starkare, så mer tolerant, insiktsfull och autentisk.

Svåra känslor och tankar är en del av "kontraktet" med livet, och även om hålet den här gången verkade omöjligt att klättra upp ur, kommer jag efter många tårar, djupa och sårbara samtal med dig, långsamt att ta mig tillbaka upp. Mer sårbar än någonsin, men med vad som känns som en, om möjligt, ännu starkare vänskap för resten av mitt liv. Tack för att du grät med mig.

Varma hälsningar, Nana Martine