
Skrevet af:
wawa fertility
28. november - 2021
Under sin utredning får Sofie reda på att hennes ämnesomsättning är lite skev – och det korrigerar hon med medicin. När hon äntligen ligger redo för insemination på britsen får läkaren reda på att hennes mans spermakvalitet är alldeles för låg för IUI.
Vi pratar med Sofie en morgon när dottern Leonora sover – hon vaknade ovanligt tidigt, så Sofie är redo tidigt.
”Vi gjorde det i "gammaldags" ordning; först bröllop, sedan bebis. Min man var inte särskilt upptagen av tanken på att skaffa barn, medan jag var redo från det att jag föddes, säger Sofie och skrattar. "Jag visste bara att jag ville bli mamma, ända sedan jag lekte med dockor. Så fort vi gav oss iväg på vår smekmånad lade jag av med p-pillren och vi var så glada och förälskade. Det var en väldigt romantisk tid. Jag gick och tänkte att det nog skulle ta 3–6 månader att bli gravid. Och som den matematiker och realist jag är så ställde jag mig mitt i statistiken: det sägs att det kan ta upp till ett år att bli gravid; så om ett halvår är jag gravid.
Vi intervjuar
Sofie Malene Lund.
Hon är 31 år, från
Köpenhamn och jobbar
som affärsutvecklare
inom finansvärlden.
Hon är gift med Mads
och tillsammans har de
en dotter.
De första månaderna som vi försökte var faktiskt okej, det var härligt. Men efter tre-fyra månader utan resultat började romantiken i vårt beslut avdunsta och vi började även med ägglossningstest. Schemalagt sex! Och det var bara så kvävande! "Blir det ett litet streck?"... "Åh, nu bråkar vi bara igen..." Det var så jobbigt för vårt förhållande redan ett halvår in i processen. Jag blev så trött av att vi hade skjutit det framför oss så länge. Jag tror verkligen att jag hade dragit på det för länge, för min största dröm har alltid varit att få barn. Och runt mig blev alla antingen gravida med en gång eller fick genomgå behandling, det var nästan 50/50. Så jag började bli lite pessimistisk; "Jag kommer nog att hamna bland de andra 50 % i behandling".
Som om det skulle bli mindre jobbigt om jag bara mentalt kunde förbereda mig på det; "Jag visste det!" ".
Så schemalagt sex, ägglossningstester, ofattbara mängder tålamod – vad blev tungan på vågen för dig att ta nästa steg?
"Jag fyllde 30", säger Sofie och skrattar.
"Och sedan blev jag stressad över att jag inte var gravid. Så jag gjorde två saker; Jag kontaktade fertilitetsrådgivningen i Herlev, då jag inte var helt säker på om läkaren alls ville träffa oss, eftersom vi hade försökt blir gravida i mindre än ett år. Där kan man få en inblick i sina AMH-värden och få ett spermaprov. Vi fick en tid för ett möte. Men samtidigt ringde jag också vår läkare. Jag förklarade att vi hade provat i nio månader utan lycka. Och vår läkare skickade oss faktiskt vidare med en remiss för att undersökas och ta sperma- och blodprover. Så vi fick de där testerna gjorda men tog inte mötet på fertilitetsrådgivningen, eftersom vi faktiskt var ‘för långt gångna' i processen för dem – det är ett bra erbjudande för de som funderar på om de ska börja skaffa barn nu eller om de kan vänta några år. Vi var i full gång.
Men jag fick då ta tre blodprover i samband med min utredning och där kunde de se att ämnesomsättningen inte var som den skulle. Min ämnesomsättning var lite för hög, åtminstone för hög för vad läkarna tyckte var bra nu när jag försökte bli gravid. Endokrinologerna höll dock inte helt med om läkarnas antaganden. Det var faktiskt ganska förvirrande.
Men redan där blev vi remitterade till insemination och jag blev uppstartad på piller. Jag fick en högre och högre dos för att jag helt enkelt inte svarade på hormonerna. Men jag lyckades göra ett ägg redo – och sedan låg jag där på britsen redo för insemination. Mads hade lämnat in ett spermaprov som var redo – men läkarna kom in och sa att det helt enkelt var för dåligt. Det borde finnas 2 miljoner spermier där i, men det fanns bara 300 000. Så det var egentligen inte meningen att de skulle inseminera, men nu var jag redo. Läkarna måste helt enkelt ha läst resultaten från Herlev helt fel eller inte alls”.
Det låter också riktigt frustrerande. Att ligga där och vara redo. Vad hände sen?
"Ja, vi inseminerades och så plötsligt skulle vi in i IVF-behandling och tillbaka till den offentliga vården. Och för att komma in på Rigshospitalets fertilitetsklinik fick vi undersökas igen. Mads fick en tid hos Reproduktion og Vækst som analyserar spermaprover på djupet – men det blev flera månaders väntan bara på det, också för att få resultatet, eftersom de skulle undersökas, odlas o.s.v. o.s.v. Det slutade med att vi fick vänta från maj och ända fram till oktober åt på att få gå vidare. Det verkade så krångligt, så många prover att ta sig igenom och för oss också några dyrbara månader.
Under tiden fick jag mens efter första inseminationen. Jag fick en tid hos en endokrinolog som analyserade mina värden, och jag fick medicin utskrivet – och det reagerade jag inte så mycket på. Så jag pushade läkaren och fick mer och mer medicin, för jag ville få kontroll över värdena. Men månaden efter vår insemination hade jag fått för mycket medicin och fick inte bli gravid. En graviditet skulle helt enkelt inte kunna fastna, så nu satt vi där och fick vänta till efter sommaren på nästa steg.
Så vi bestämde faktiskt att vi skulle bo "fertilitetsvänligt" över sommaren
så inga cigaretter, mindre skräpmat och socker, jag köpte massa kosttillskott till Mads, köpte kristaller. Allt!” skrattar Sofie.
"När vi nådde augusti var siffrorna bra för mig. Vi kom in på behandling inom offentlig sektor, men vi bestämde oss också för att starta upp inom privat sektor. Vi blev egentligen hänvisade till ICSI. Men vår läkare på Triangeln tyckte att vi skulle göra ett enda IUI-test för att se om alla 'ansträngningar' vi gjort under sommaren fungerade. Så i september inseminerades vi. Samtidigt fick Mads också sina svar från Reproduktion og vækst; hans värden hade inte förbättrats. De hade hittat ett litet åderbråck som gick att operera, men det förde också risker med sig – det kunde påverka spermakvaliteten så att den blev ännu sämre, så en sådan operation borde i alla fall inte vara nu.
Under min väntan på inseminationen började jag cykla runt till alla kliniker för att få en bättre uppfattning om vad de erbjöd, deras stämning osv.
Det kändes lite som att besöka fastighetsmäklare: "Vad erbjuder ni?" och "Får jag se er prislista?".
Men det var skönt att göra det hela till lite av ett projekt, som en arbetsuppgift, för då kunde jag ta bort känslorna lite. Vi är nog båda typen som gillar att inte spendera onödiga pengar och jag är ett fan av statistik så det var trevligt att titta på resultat från klinikerna etc. Jag kände verkligen att vi hade bockat av allt från listan, övervägt alla möjligheterna. Vi var supernoggrant utredda och vi hade gått igenom många tester.
Det blev en väldigt kort cykel, eftersom inseminationen såklart inte lyckades. Jag fick mens redan den 22:a dagen. Men man bör starta upp på ICSI i cykeln direkt efter IUI, så vi var faktiskt tvungna att fatta ett beslut ganska snabbt om vi skulle starta upp i ICSI. Redan dag två av cykeln tar man den första injektionen.
Vi var så veliga. Ska vi sätta igång nu? Vi hade blivit kallade till ett informationsmöte på Rigshospitalet som måste hållas innan man börjar inom offentlig sektor – datumet var ett halvår framåt. 23 mars! Mads tyckte att vi skulle vänta. Jag var däremot redo. Så vi tog beslutet att köpa ett enda försök, för då kunde vi se hur det gick och i efterhand se om vi kunde ta oss snabbare till den offentliga sektorn, om det inte fungerade nu”.
Och sedan startade ni ICSI?
"Ja det gick fort! Dagen efter den misslyckade inseminationen började jag med medicinen. Åtta sprutor på kvällen, sju på morgonen. Vi tog en bild efter varje injektion. Jag tog den första sprutan den 10 oktober och sex dagar senare gick jag på ett ultraljud. Det fanns 8 ägg i äggstockarna, så tio dagar efter första injektionen fick jag ta ut ägg.
Vi hämtade ägglossningssprutan och nästan minuterna innan jag fick sprutan ringde Rigshospitalet – de hade fått ett återbud. Kunde vi komma in nästa vecka? Men de åtta äggen var ju redo! Och tyvärr kunde de inte ta över oss med så kort varsel och ta ut äggen dagen efter. Så vi var tvungna att ta ut äggen på Triangeln, men sa ja till Rigshospitalet med start vid nästa menstruation. Det innebar också att jag fick gå på ett orienteringsmöte på Rigshospitalet fem timmar efter min ägguttagning med megavärk i underlivet – för annars förlorade vi vår plats i kön.
Tre dagar efter min ägguttagning hade jag fått ett ägg överfört – vilket var lite roligt, för det var på dagen fem år efter att Mads och jag matchade på Tinder. Och så fick jag vänta i två veckor för att kunna ta ett blodprov och få svar.
Jag hade fått en liten lapp från kliniken med hela vår behandling nedskriven; medicin, datum etc. Så dagen det var dags för blodprov så dök jag upp. "Tyvärr har du för lågt hCG, du kan vara gravid, men det är inte säkert..." var svaret. Men det visade sig att jag hade kommit en dag för tidigt – de hade noterat fel dag på mina papper. Så jag blev ombedd att dyka upp för ett prov två dagar senare. Det gjorde jag: "Du är mycket gravid".
Och SÅ började ångesten! Vi var tvungna att vänta tre veckor tills vårt ultraljud för hjärtslag... Det var ärligt talat hemskt.
Jag kände att jag inte ville att ett nederlag skulle ske nu och sedan behöva börja om från början. Och timingen var också tuff. Det dröjde ända fram till jul innan vi skulle få se hjärtslag. Och om det inte fanns några hjärtslag, så skulle vi börja på Rigshospitalet, men de hade stängt över jul. Vi insåg snabbt att nästa steg kanske inte skulle ske förrän i januari eller februari.
Men vi kom till hjärtslagsultraljudet på Triangeln. Och där var det lilla hjärtat. Och då bara vällde det ur mig. Det var en sådan förlösning. Jag hade hållit på så länge, varit så vansinnigt fokuserad på att bli gravid att jag inte hade tänkt på tiden efter det. Bara att bli gravid. Jag hade märkt hur ont det gjorde när andra blev gravida, men när vänners barn väl kom till världen gjorde det inte ont längre. Det var graviditeten som var tuff.
Men att se det där hjärtslaget, det var bara... Lägg av! Det gav ett sådant lugn, och tillbaka till mitt matematiska jag; Jag kände till statistiken
att 90–92 % av de som ser hjärtslag också tar hem ett barn. Det gav mig så mycket frid. Jag trodde på processen."
Du har verkligen också varit väldigt 'på' från början; du körde runt till kliniker och undersökte, undersökte möjligheterna med återbudstider. Var hittade du den energin?
”Redan när jag skulle ha tiden på endokrinologisk avdelning för att utredas om min ämnesomsättning ringde jag och frågade om det verkligen inte fanns en tid innan den jag hade några månader framåt i tiden. På så sätt lyckades jag faktiskt komma dit snabbare, och det var ganska motiverande. Jag gjorde vad jag kunde för att vara på, vara tillgänglig, om de fick ett återbud. Jag gjorde det igen inför Mads tid på Reproduktion og Vækst. Jag tycker generellt att väntetiden inom offentlig sektor är galen, och det gör det supersvårt att planera sin tid och sitt arbete – "du har fått plats, men när du får tid vet vi inte".
Vi sattes upp på återbudslistorna överallt och även för behandling – jag ringde ofta och frågade "har det hänt något?". För jag trodde att det måste finnas ett stort bortfall. Antingen blir folk gravida, skiljer sig eller väljer det privata i stället.
Så varför inte? Och så är jag nog den allmänna typen som inte tar ett nej för ett nej.
Jag tror också att jag tyckte det var spännande! Jag gick med en önskan att veta allt. Jag har en kandidatexamen i företagsekonomi men tänkte, varför har jag inte mer naturvetenskap i mig? För mig var det otroligt spännande att se denna nya värld öppna sig för mig, och jag gick med lusten att lära mig hur det gick till. Jag har ofta sagt efteråt att om jag skulle gå om studietiden hade jag läst till barnmorska eller läkare med infertilitet som specialitet. Jag försökte se det som en möjlighet att få ny kunskap inom ett område jag inte kände till.
Och då tror jag också att det för mig nästan var en lättnad att bli remitterad till behandling. Plötsligt fanns det något annat att göra för att lyckas än bara sex, som var planerat, och det var ansträngande för förhållandet. Lusten att gå och lägga sig tillsammans blev bara mindre med tiden. Att behöva gå i behandling – det tog pressen från oss”.
Sofies siffror
2 IUI
1 ICSI
1 ägguttagning
1 äggöverföring
1 graviditet
1 barn
Du låter också som att du bestämt dig för att du ville gå in i det med optimism?
“Jag kände att det skulle lösa sig. Att jag skulle bli mamma, oavsett vad. Jag hade ganska många vänner vars graviditeter nästan kom som en chock. De kände sig tagna på sängen. Så jag bestämde mig för att det jag verkligen behövde göra var att lära mig hur man gör det rätt. Jag tog mig tid att kolla in barnvagnar, förlossningshotell, förlossningsförberedelser, jag kollade upp allt.
Jag läste doktorsavhandlingar om förlossningar och infertilitet, för ju bättre förberedd jag var, desto bättre dialog kunde jag ha med sjukvården löpande.
Och då bestämde jag mig för att ta hand om mig själv mentalt. Jag slutade läsa de tyngsta och svåraste berättelserna från kvinnor i behandling och valde i stället de positiva berättelserna. Ju mer självkänsla och positiv syn på processen jag kunde fylla på med, desto bättre kunde jag gå in i den.
Och sedan hjälpte ett samtal vi hade på Triangeln mig faktiskt. Jag frågade om mina chanser med tanke på min ålder. Och de sa att jag såklart låg i den lite högre delen av skalan om det skulle lyckas hemma utan hjälp. Men om vi tittade på statistiken för fertilitetsbehandling så var jag ung och hade goda framtidsutsikter – siffrorna och statistiken vi ser omfattar kvinnor upp till 46 år. Det hjälpte mig mycket".
Och där släpper vi Sofie. Hon fick sin lilla Leonora, som fortfarande sov, när samtalet avslutades. Och nu har Mads och Sofie två ägg kvar i frysen som kan bli en lillebror eller lillasyster.